Vi hade knappt burit in flyttlådorna när det ringde på dörren. Utanför stod två av grannarna, med kaffe i en termos och ett papper med namn och telefonnummer. Det var vår introduktion till noaberschap, och jag har tänkt på den dagen många gånger sedan dess.
Vad är noaberschap?
Noaber betyder granne på dialekten i Achterhoek och Twente, och noaberschap är grannskapet som en social institution. Det handlar inte om att vara trevlig över staketet, utan om ett ömsesidigt ansvar som går tillbaka till tider då gårdarna låg långt från varandra och man var helt beroende av de närmaste.
Traditionellt har varje hushåll sina närmaste grannar, ibland kallade första grannen, som har särskilda uppgifter när något stort händer i familjen.
När livet händer
- Födsel. Grannarna kommer på besök med en krentenwegge, och en stork i trä eller en banderoll i trädgården berättar för förbipasserande att ett barn har kommit. Läs mer i Krentenwegge och kraamvisite.
- Bröllop och jubileer. Grannarna smyckar huset eller ytterdörren, ofta med en båge av gröna kvistar och pappersrosor som de tillverkar tillsammans under flera kvällar.
- Femtio år. I hela Nederländerna ställer man ut en docka i trädgården när någon fyller femtio: Abraham för en man och Sara för en kvinna. Den som fyller år har sett Abraham, säger man.
- Begravning. Här har grannarna traditionellt haft störst ansvar: att hjälpa familjen med praktiska saker, att bära och att se till att ingen står ensam.
Vad förväntas av en nyinflyttad?
Ingen förväntar sig att en svensk ska kunna allt från början. Men det betyder mycket att man visar intresse. Några saker jag har lärt mig:
- Presentera dig. Har ingen ringt på efter en vecka, gå själv runt och hälsa.
- Säg ja till kaffe. Inbjudningar till kaffe är sällan tomma artigheter.
- Erbjud hjälp. När grannarna förbereder en fest för någon på gatan, fråga om du kan vara med och göra rosor. Det är där man lär känna folk.
- Gratulera. Födelsedagar firas, och man gratulerar inte bara den som fyller år utan hela familjen.
Buurtapp och kaffe
Noaberschap har också fått nya former. På många gator finns i dag en gemensam gruppchatt där grannarna lånar ut verktyg, varnar för inbrott och frågar om någon kan ta in posten under semestern. Det är samma tanke i ny förpackning. Och kaffet finns kvar: när något har hänt på gatan samlas man fortfarande hos någon i köket, med en kopp och en kaka, och pratar igenom det.
Lever det kvar?
I nya bostadsområden och större orter är noaberschap svagare än på landsbygden, och många yngre ser det som något deras föräldrar höll på med. Men i byar som Ruurlo lever det, i olika form. Det märks när det snöar och någon skottar hela gatan, och när en ambulans har varit på besök och tre grannar ringer samma kväll.
För mig som kom från en svensk villagata där man knappt visste namnen på dem som bodde två hus bort var det först nästan för mycket. I dag skulle jag inte vilja vara utan det. Mer om livet här och om språket man hör på bygatan finns i Achterhoeks: dialekten du hör på bygatan.
